söndag 14 april 2013

Livet i ett syskrin

Jag köpte ett fint syskrin på loppis i helgen.
I björk, blankt och fint när jag rengjort det utanpå.
Lite skadat var det.  Det ska jag försöka fixa.
Och tungt! Det bådade gott.

 Jaadå, det kan vara...

 
En skattkista!
Vill du upptäcka den här med mig?
(Stjärnor, jag ser dom, vill gärna ta ner en till dej...)
Annars hade du nog hoppat av redan vid rubriken, gissar jag.
Gamla trådrullar i trä gör mig glad!
Den röda, med vit björntråd på,
precis en sådan hade vi hemma när jag var barn.
Annars var Mölnlyckes trådrullar i gul plast 
när jag var barn på 60-talet.

Berith Lindgren.
Så hette hon som ägde syskrinet.
Berith med h.

 Hon hade mååånga namnband kvar, Berith.

Ändå sprättade hon bort de namnband som 
överlevde plagget hon sytt på dem på från början.
Hon tänkte nog leva väldigt länge.
Undrar hur länge det blev?
Knappar tog hon också bort från utnötta kläder.
Vi ska titta närmare på några av dem.
 Det översta är ingen knapp egentligen,
utan någon sorts spänne
som man kan klämma fast.
Jag gillar lilla hexagonknappen!
Och de fina blusknapparna,
det finns några av varje.
 Knapparna till kappor och jackor.
Intressant med de två högra, 
så lika men inte riktigt.
En svart och en blå.
Den beiga rosen till vårkappan är väl söt!
Äkta plast, låtsas inte vara något annat.
 Sydde Berith kläder själv, tro?
Knappast (sic!)
Detta var de enda knappkartorna.
Tryckknapparna från Prym 
visar att både de och Berith tänkte 
på framtiden (Zukunft).
Prym finns kvar fortfarande,
men inte Berith.

 Ett vackert gammalt måttband hade Berith.
Det var tur att hon behöll det,
 för det nya, färgglada hon köpte,
visade sig ha ett konstruktionsfel:
Plasten utsöndrade något som gjorde
att det klibbade ihop helt
och inte går att rulla upp igen.
Men siffrorna var fina!

Här kan du se dem nära, 
tillsammans med de tre pyttesmå tärningar
hon hade.
Jag tror att de var presenten från hennes bror
när han hade varit i England.
Han ville inte ha så mycket packning...
 Men tärningarna fick hon, Berith,
och en sixpence från 1929
med King George på.
Hon hade önskat sig en tavla att ha på väggen, 
men det blev för tungt,
så ett mynt fick duga.
det var ju ändå kungens bild!
Ettöringen från 1946
sparade hon själv...
...hon tyckte nog som jag,
att de är så väldigt vackra!

Berith kunde virka,
men inga tjusiga spetsar och så,
det skulle nog ha legat några i syskrinet då.
Inte berodde det då på att hon såg dåligt, Berith!

Se, så små fina nålar hon hade.
och inte en enda nålpåträdare!

 Tre saxar.
Den i mitten är av god, svensk kvalitet
och en modell som jag inte sett innan.
En trubbig och en vass spets!

Hon var nog aldrig gift, Berith.
Bara präktiga strumpeband,
inga i svart spets.
Och inga mans-knappar alls.
Hon fortsatte att brodera sina "L" 
i monogrammet.
Nästa gång jag kommer till samma loppis,
ska jag se om de har något av hennes linne! 

 Systern Suzanne och hennes familj
betydde mycket för Berith.
Här har hon lindat sitt brodergarn
kring en julklappsetikett från dem.
 Rart!

Svågern Lennart tyckte om Berith.
När han någon gång fick fina cigaretter i plåtask,
lät han Berith få asken.
Den röda asken fick han förstås
av tidigare nämnde bror,
när han kom från England.
Självklart!

Berith hade en paradrätt hon brukade göra
när Suzanne och Lennart kom:
Hummersoppa!
Receptet var så hemligt att hon gömde det
i syskrinet.

Systern Suzanne var inte intresserad
av handarbete alls,
så hon öppnade aldrig Beriths syskrin
vid bouppteckningen.
Hon tror fortfarande att det var
riktig hummersoppa!
Jag hoppas att Berith blev nöjd med sitt liv!
Jag ska vårda hennes syskrin,
nu när hon nästan blivit som en vän för mig!
Tänk, det visste du inte,
att man kan läsa ut så mycket om ett liv
från ett gammalt syskrin!

Åsa

8 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Riktigt najs berättelse! Tror jag känner Berith med h jag också nu :)

    SvaraRadera
  3. Vilken härlig berättele och ett fint syskrin.Jag och min dotter,Anna, har själv stått på loppis idag.Jag,gick runt och tittade, men inte hittade jag nåt så fint.Kanske tur,så att inte kom hem med mer,än jag hade med.

    SvaraRadera
  4. Ja, det var ett helt liv i det fina syskrinet, roligt i alla fall att läsa! Kram

    SvaraRadera
  5. Så fint du har broderat en historia Åsa! Jag njöt av allt. Minns min mammas syskrin....Kram å vårda Beriths ömt.
    Ally-Marie

    SvaraRadera
  6. Ett liknande sy skrin har jag också, fast det står på ben och är antagligen lite större och innehåller många av dessa saker. Arv från min Mamma och det vårdas ömt, särskilt knapplådan med massor av roliga gamla knappar, den har många barn lekt med.

    SvaraRadera
  7. Men vilket fint syskrin. Jag har precis ett likadant efter min mamma. Är så rädd om det fast det är trasigt lite här och där. ♥
    Tack för att jag fick följa med på en titt i ditt. :-)

    SvaraRadera
  8. Trillade in på din blogg av ren slump och har mysläst mååånga inlägg nu. Så fint om Berith, med H! :-)
    KOmmer fortsätta titta in hos dig och låta mig bli inspirerad!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.